lenimentus

[OBS att allt jag skriver här, skriver jag för att jag har kommit över det och för att det är en del av mig]


Jag började på ridskola när jag var runt 7 års åldern.
Hästar, som nu, var det bästa som fanns och det gick inte en lektion i skolan utan att jag drömde mig bort till hästarna.
När jag blev äldre och började dra mig ifrån ridskolan i sig, så började jag leta efter en häst att ha "för mig själv".
Det gick ett tag, nästan ett år, men tillslut så fann jag en tjej som red in och red till hästar och hade flera som jag kunde stå och borsta på, bara några kilometer utanför staden där jag bor.
Nårgra år senare så började mina depressioner och jag började hålla på med allt för mycket skit, men tack vare underbara E.  så fortsatte jag att hjälpa till så kom jag alltid undan allt skit när jag var i stallet.
Jag tor att många av er som läser det här har någon gång känt det jag kände just då.
I alla fall, så blev allting värre, tills det att jag fick vara med i polisförhör, hade möten med socialen och bup varje vecka.
Mitt liv var ett levande helvette då.

En dag sa min mor till mig att E. ville ha ett snack med mig. Jag blev livrädd för att hon skulle ha fått reda på allt jag gjorde och sedan säga till mig att hon inte vill ha kvar mig runt hästarna längre. Jag blev så rädd att jag var på väg att ringa upp henne och säga attjag inte ville hålla på med hästarna längre, bara för att vara den som sa det först.
Men, jag gick i alla fall hem till henne, och satte mig vid bordet och lyssnade på vad hon sa.
Först trodde jag inte mina öron, tänkte att det måste vara en dröm, eller en hallucination, men nej, allting var sant.
Hon berättade för mig att hon kände några som ville låna ut sin häst på foder till mig (det var förresten en av hästarna som hon själv hade ridit in), och att den skulle komma om någon vecka om jag ville. Men att ifall jag skulle ha den så skulle jag sluta upp med all skit jag höll på med och ha hand om henne.
Hon sa även att hon skulle hjälpa till så mycket hon kunde eftersom hästen bara var 4 år.
Utan tvekan tackade jag ja, och sa att jag skulle bli ren och bra igen.

Så dagen kom, och hon anlände, min kära fina Abby.
Hon var fet. Riktigt sommarfet, och liten, men hon var över ponnymåttet med bara någon cm, så det var lugnt.
Jag stod bara som ett fån och log under tiden som dom lämnade henne och vi skrev på papprerna. Hennes ägare var verkligen jättetrevliga, och det kändes jättebra att få ta över henne.

Veckorna gick, och jag mådde sämre och sämre, men mitt band med Abby blev starkare ju mer vi umgicks. Hon var (och är fortfarande) väldigt känslig för hur man mådde, och för mig, som då var rätt långt in i min depression, så var hon en livlina. Hon nosade, och stod med mulen vid kinden och bara stod där, bjöd in och ville mysa, och visste exakt vad hon skulle göra för att få mig att bli glad.
Men, det räckte inte till när jag var hemma om kvällarna och allting var mörkt. Jag försökte ta mitt liv en kväll, och min mor körde mig direkt till BUP där jag blev inskriven i en vecka. (BUP SUCKS)
När jag kom ut där ifrån blev det bestämt attjag skulle ha praktik hos E. där det var den ända platsen där jag kände mig glad.
E. hade lektioner för mig nästan varje dag, och när jag inte klarade av att rida henne så tog hon över. Abby var nämligen en väldigt snäll tjej på marken, men när man satt upp så blev hon en rodeohäst.... Fast bara när jag red henne, när E. red så skötte hon sig.
Så målen bockades av långsamt men väl, och hon började bli en riktigt fin häst, samtidigt som jag började må allt bättre.

I Februari flyttade vi till ett annat stall, och sedan dess så har jag och Abby gjort stora framsteg tillsammans, och jag har bara mått bättre och bättre.
Innan vi flyttade till Skästa, där vi står nu, så kunde vi knappt honna över ett hinder utan att hon skulle larva sig i 10 min innan vi kunde hoppa. Nu, innan vi åkte ut till sommarbetet, så red vi ner för trappor, hoppade korta banor på 70 cm men murar, vattenmattor, oxrar kombinationer etc. Vi kunde även rida ut och trava och galppera liite i bara grimma och grimskafft.
(Låt mig lägga till att hon inte ens var inhoppad när hon kom till mig, och att E. har gjort minst 50% av jobbet!!)


Vi köpte Abby i Mars någon gång, och köpet kändes jättebra! :)